Blad (latin: folium) existerar en vanligen fotosyntetiserandeorgan hos kärlväxternassporofyt.[1] Bladen växer ut ifrån stammens sidor samt äger enstaka begränsad samt huvudsakligen grundläggande tillväxt. Deras primära funktion existerar för att vilket näringsorgan medverka nära fotosyntesen, dock dem äger även ett mängd andra funktioner för att beläggning.
Blad (latin: folium) är ett vanligen fotosyntetiserande organ hos kärlväxternas sporofyt
detta finns städsegröna växter samt lövfällande växter.
Bladen hos barrträden benämns barr. Löv används ifall ark vid vissa träd samt buskar, ofta inom motsats mot barr, såsom lövträd respektive barrträd.[2]
Hos mossor saknas ark helt vid sporofyten dock bladliknande strukturer (ofta kallade blad) finns hos gametofyterna hos bladmossor samt vissa levermossor.[1]
Bladet är kapabel variera inom storlek ifrån detta mikroskopiskt lilla mot detta jättelikt stora.
Bladen hos den vita vattenblomma samt hos den vanliga örnbräken når ibland ett längd från 1,73 meter. dem maximalt storbladiga från varenda växter tillhör näckros-, banan- samt palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskivan hos den sydamerikanska jättenäckrosen (Victoria reginae) kunna äga enstaka diameter från närmare tre meter.
Etiopisk banan (Ensete ventricosum) besitter ark från 5,9 meter längd. Enbart bladskivan existerar 8,57 meter utdragen. Vissa palmer, mot modell den ostindiska sockerpalmen (Arenga pinnata) besitter ark från ända upp mot 7,5 meters längd.
Denna lista förklarar vad de vetenskapliga orden betyder
Blad växer fram omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen samt ur stammens yttre sektion, detta önskar yttra ifrån dess barklager (periblemet). Bladspetsen utvecklas ursprunglig, samt tillväxten från bladet sker mot enstaka start var. Efter en begränsad tag slutar dock tillväxten inom spetsen samt bladet växer därefter inom störst utsträckning nära bladets bas, dock även mot enstaka viss grad inom bladets kanter.
Hos lövfällande samt vidvissnande växter förlorar bladen sin gröna färg vid bas från för att klorofyllproduktionen reducerar beneath vinterhalvåret då energin existerar viktigare till stammen samt grenarna. tillsammans med tiden faller varenda växtdel från även hos dem städsegröna, dock då ej samtliga vid ett gång.
Blad samt stam
[redigera | redigera wikitext]
Att skilja mellan vad vilket existerar ark samt huvuddel hos ett flora verkar existera enkel.
Bladen besitter ju dels vanligen enstaka typisk skivlik form eller gestalt, medan stammen besitter enstaka kägellik alternativt cylindrisk form eller gestalt. dock detta finns även fall var dessa sätt för att skilja vid ark samt huvuddel ej räcker mot. därför mot modell äger bladen hos barrträd, detta önskar yttra barren, ej ett skivlik struktur, utan liknar snarare små grenar.
Han gav också
Hos enstaka sektion kaktusväxter, liksom inom bladkaktussläktet (Epiphyllum), existerar den blombärande stammen ej rund, utan äger identisk skivlika struktur likt dem flesta växtdel. Vetenskapligt sett används andra kriterier än dem ovan nämnda. Stammen äger vanligen ej någon bestämd slutstorlek, medan bladet når enstaka viss storlek beneath växtsäsongen, samt slutar då växa mer.
Därför existerar samtliga ark vid ett given planta från ungefär identisk storlek. Stammen tillväxer dessutom huvudsakligen inom toppen, medan bladet växer mot nära basen. Bladen växer ut vid stammens yta, exogent, liksom sidobildningar samt inom struktur från vårtor alternativt utskott. inom enstaka sektion fall samt särskilt hos enhjärtbladiga växter existerar hjärtbladet ej enstaka sidobildning vid stammen, utan står slutligt, detta önskar yttra utgår ifrån skottaxelns spets.
ark är kapabel inte någonsin utvecklas ifrån roten hos växterna; ej ens dem ark likt vid svenska kallas rotblad, dessa växer nämligen ej ut ifrån växternas rötter, utan ifrån enstaka underjordisk huvuddel, jordstam, hos vissa fleråriga örter.
Uppbyggnad
[redigera | redigera wikitext]
De flesta växtdel existerar, åtminstone delvis, mot formen skivlika.
Den sektion från en växtdel, vilket äger denna form eller gestalt, kallas bladskivan.
Förutom denna finns hos en många stort antal ark enstaka nedre sektion likt små frukter från växter upp bladskivan - bladskaftet. Ofta existerar bladskaftets nedre sektion särskilt utvecklad samt kallas då bladfot. Bladfoten förmå hos vissa växtdel likna enstaka papper vilket mer alternativt mindre omsluter stammen, samt kallas då bladslida.
Bladslidor förekommer mot modell hos växttäcke samt flockblommiga växter. Hos gräsen arbetar den liksom stödjande kroppsdel på grund av stammen.
Stipler existerar mer alternativt mindre bladlika utbildningar från bladfoten, mot modell hos ros- (Rosaceae) samt ärtväxter (Leguminosae).
Saknas skaftet (oskaftade blad), växer bladen vanligen tillsammans med bred bas ut ifrån stammen.
Ofta omsluter då bladbasen stammen helt samt hållet vilket kallas grundlig växtdel. Detta är kapabel ses hos mot modell vallmo. angående bladets grundlig flikar växer samman tillsammans varandra kallas detta genomvuxna ark. ifall bladen existerar motsatta förmå flikarna ifrån en växtdel växa ihop tillsammans med motstående blads flikar. Detta sker mot modell hos kaprifol (Lonicera caprifolium).
detta finns även ark såsom bildas från enbart skaft (så kallade fylloider) alternativt enbart från slida, dock dessa existerar ej särskilt vanligt förekommande. modell vid den förra typen äger pilblad (Sagittaria sagittifolia), inom sina nedre, beneath vattnet nedsänkta växtdel samt ett mängd arter inom akaciasläktet (Acacia); mot den senare typen hör dem översta örtbladen hos flera arter från flockblommiga växter (Apiaceae).
Vanligen existerar bladskivan genomdragen från därför kallade bladnerver, vilka förmå ses vid bladets undersida likt fastare åsar alternativt ribbor. dem består huvudsakligen från ledningsvävnad. inom nerverna leds dricksvatten (och ämnen upplösta inom vatten) mot bladen, samt dem näringsämnen likt bildats inom bladet leds försvunnen mot resten från växten.
Nerverna besitter även ett rent mekanisk funktion, dem utgör enstaka fast stomme alternativt en skelett liksom spänner ut bladets mjukare delar samt därmed exponerar enstaka sålunda massiv yta såsom möjligt till inkommande solljus.
Bladets nervsystem existerar mot massiv hjälp på grund av för att känna igen ett planta, samt därför besitter enstaka mängd begrepp till för att förklara olika sorters struktur flora fram, samt man skiljer vid enkelnerviga, handnerviga samt fjädernerviga ark.
Hos enkelnerviga (parallellnerviga) växtdel utgår ifrån bladbasen ett mängd jämnstarka nerver likt löper sidled tillsammans med varandra, tillsammans med endast svaga sidogrenar ut inom bladets spets.
Det var den svenske botanisten och vetenskapsmannen Carl von Linné som grundlade växternas vetenskapliga indelning och namnens regelverk
dem flesta enhjärtbladiga växter besitter denna typ från nervsystem. Hos handnerviga ark utstrålar en mindre antal, , jämnstarka nerver ifrån basen vid olika håll (de sammanstrålar alltså ej inom ett enda bladspets). Hos dem handnerviga bladen förgrenar sig dessa huvudnerver ytterligare mot mindre sidogrenar. Detta nervsystem finns hos mot modell hästkastanjens växtdel.
Hos fjädernerviga växtdel löper ett större nerv - medelnerven - genom bladet ifrån bas mot spets. Denna medelnerv förgrenas längs kurera sitt lopp tillsammans hjälp från fjäderformiga sidonerver, såsom inom sin tur är kapabel förgrena sig. dem tvåhjärtbladiga växterna äger vanligen fjädernerviga växtdel.
I avseende vid omkrets samt liknande kunna bladskivans anta flera olika former.
detta enda liksom förmå sägas ifall dem allra flesta bladskivor existerar för att dem existerar huvudsakligen tvåsidigt symmetriska. detta existerar ovanligt tillsammans med växtdel liksom tydlig existerar osymmetriska. modell vid osymmetriska bladskivor återfinns bland örtbladen hos dem allmänt odlade arter inom begoniasläktet samt hos dem numeriskt värde sidoställda kronbladen hos ärtväxternas blommor.
Bladskivan är kapabel artikel grenig alternativt ogrenad. Greniga ark kallas vanligen inskurna samt existerar vanliga hos tvåhjärtbladiga växter samt ormbunkar. Ogrenade växtdel existerar däremot vanliga hos enhjärtbladiga växter, barrträd samt mossor. Ibland existerar inskurna växtdel sålunda klart avdelade för att bladet tycks existera uppbyggt från små bladskivor, dessa kallas på grund av sammansatta växtdel, inom motsats mot övriga likt följaktligen kallas enkla.
Sammansatta ark existerar vanliga inom flera växtfamiljer, mot modell ärtväxterna samt rosväxterna. dem mot synes självständiga delarna från detta sammansatta bladet kallas småblad. Dessa småblad förmå inom sin tur existera sammansatta, samt resultatet kallas då dubbelt sammansatta växtdel. Dubbelt sammansatta växtdel förekommer mot modell hos akaciasläktet.
De enkla bladen kallas ifall inskärningar saknas helbräddade.
Men om alla blad har samma uppgift, varför har de då så olika utseenden? Svaret ligger framför allt i den miljö som omger växterna
ifall inskärningarna existerar grunda till sågade, naggade alternativt tandade beroende vid inskärningarnas form eller gestalt. angående inskärningarna existerar djupare kallas bladen på grund av flikiga.
Bladform samt nervsystem existerar delvis beroende vid varandra. Flikiga ark tillsammans handnervigt nervsystem kallas till handflikiga växtdel medan flikiga ark tillsammans fjädernervigt nervsystem kallas parflikiga ark.
Du och alla andra levande människor tillhör arten Homo sapiens
Sammansatta ark tillsammans handnervigt nervsystem kallas fingrade ark, medan sammansatta ark tillsammans fjädernervigt nervsystem kallas på grund av parbladiga växtdel. dem enkelnerviga bladen existerar vanligen enkla. dem fingrade respektive parbladiga bladen hos palmer (Arecaceae) äger uppstått ur bota ark genom för att bladskivan rispats upp längs nerverna.
Typer
[redigera | redigera wikitext]
Följande huvudslag från växtdel är kapabel ifrån urskiljas:
hjärtblad
De växtdel såsom utvecklas allra ursprunglig hos växten samt likt finns redan hos detta inom fröet inneslutna växtembryot. Dessa växtdel existerar inom allmänhet tjocka samt köttiga samt nästan ständigt helbräddade.
lågblad
Fjäll- alternativt slidlika ark, vilket ofta uppträder vid årsskottet före örtbladen.
dem existerar oskaftade, ogrenade samt antingen alls ej gröna alternativt enbart svagt smaragdgrön. modell vid liknande finns inom dem små, nedre bladen hos liljekonvaljen (Convallaria majalis), daggkåpesläktet (Alchemilla) tillsammans flera. Hos enstaka sektion växter, mot modell tallörten (Monotropa hypopitys) finns inga andra näringsblad än lågblad.
örtblad
Blad inom vanlig innebörd, "lövblad", mellanblad existerar inom regel starkt gröna, oftast försedda tillsammans med både skaft samt platta samt inom övrigt från dem maximalt växlande former.
högblad
I regel svagt utvecklade växtdel, såsom uppträder senare än örtbladen, inom närheten från blommorna, oftast nära blomskaftens bas.
dem existerar oskaftade samt ogrenade samt oftast många små. Någon gång behärska dem artikel ganska stora. mot modell hos hönsbär (Cornus suecica) samt hos den odlade vita kallans (Zantedeschia aethiopica) hölsterblad.
Deras huvudsakliga funktion är att som näringsorgan medverka vid fotosyntesen, men de har även en mängd andra funktioner att fylla
dem existerar då oftast från enstaka ytterligare färg än den vanliga gröna. andra benämningar till högblad existerar blomskärm, holkblad, skärmblad, stödjeblad, svepe.
fortplantningsblad
foderblad, kronblad, ståndarblad samt pistillblad. (Se blomma).
basalblad
Blad liksom existerar belägna mot växtens bas.
Funktion
[redigera | redigera wikitext]
Då bladen beneath växtens liv skall fyllning flera olika behov, är kapabel man ifrån fysiologisk synpunkt urskilja flera stöt från växtdel. dem utan jämförelse viktigaste existerar näringsbladen samt fortplantningsbladen. Därutöver finns växtdel likt besitter särskilda fakta.
Näringsblad
[redigera | redigera wikitext]
De maximalt karakteristiska näringsbladen existerar örtbladen, vilka besitter enstaka massiv mängd viktiga information till näringsupptaget: dem upptar koldioxid, en från växtens viktigaste näringsämnen likt jämte en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig används mot bildande från organisk substans; dem assimilerar (om dagen) den utifrån upptagna samt den ifrån roten genom stammen tillförda, oberedda födan; dem avsöndrar överflödigt vätska inom gasform; dem upptar detta på grund av växtlivet lika väl såsom till djurlivet nödvändiga syret, samt dem förvarar (om dem existerar fleråriga) ett sektion från växtens reservnäring ovan vintern.
detta finns även örtblad vilket besitter förmåga för att ta upp andra ämnen än koldioxid, nämligen örtbladen hos dem "insektätande växterna".
Även hjärtbladen existerar enstaka struktur från näringsblad. Hos vissa växter, mot modell ärtväxterna, förvaras den näring såsom den unga plantan behöver nära groningen inom hjärtbladen. Hos andra växter, mot modell dadelpalmen, existerar deras funktion för att nära groningen suga upp den näring, såsom finns inom frövitan liksom omger dem.
Hos andra växtarter, mot modell barrträden, sålunda äger hjärtbladen dels funktionen för att förvara näring samt dels, sedan dem vuxit ut ur fröet samt blivit gröna, uppgiften för att tjänstgöra vilket vanliga örtblad.
Även vissa lågblad kunna fungera liksom näringsblad. detta finns nämligen lågblad hos lökar liksom arbetar vilket förvaringsrum till den reservnäring, såsom moderplantan la ner löken till för att användas nära groning.
Blad tillsammans med särskilda uppgifter
[redigera | redigera wikitext]
Försvarsblad existerar växtdel vilket antingen helt samt hållet alternativt åtminstone delvis ombildats mot stickande kroppsdel, bladtornar, samt vilket försvarar växterna mot djurens angrepp. en utmärkt modell vid sådana ark existerar tornarna hos berberis (Berberis vulgaris).
Dessa besitter således fullständigt förvandlats mot försvarsorgan, för att dem endast tillsammans något som är svårt att hantera eller övervinna kunna igenkännas såsom ark. andra modell existerar tistlarnas växtdel, hos vilka dock endast ett sektion från bladgrenarna ombildats mot tornar, medan större delen från bladskivan arbetar vilket näringsblad.
Bladtornar skall ej sammanblandas tillsammans stamtornar, vilket dem såsom finns vid mot modell hos hagtorn samt slån.)
Klättringsblad existerar liknande växtdel, såsom förekommer hos ett sektion växter tillsammans med svag huvuddel samt hjälper dessa växter för att klättra uppför samt klänga sig intill fastare objekt. Klättringsbladen existerar oftast försedda tillsammans samt tidvis helt samt hållet förvandlade mot trådlika, vindlande kroppsdel, därför kallade klängen.
modell finns hos enstaka massiv mängd ärtväxter. inom bland äger klättringsbladen inga klängen, utan använder sina då ganska starkt utvecklade bladskaft till för att gripa fast inom andra objekt. sålunda ser detta ut hos ett mängd arter inom klematissläktet (Clematis) samt arter inom smilaxsläktet (Smilax).
Här kan du läsa vidare om hur de vetenskapliga namnen är uppbyggda med familj, släkten och så vidare
Flytblad existerar ark hos ett sektion vattenväxter likt utför för att växterna håller sig flytande inom vattnet. inom denna typ från ark finns ganska stora håligheter såsom innehåller atmosfär, såsom en slags simblåsor.
Vattenblad alternativt gälblad existerar trådfint delade inom dricksvatten nedsänkta ark hos vattenväxter. Trådningen syftar mot för att låta enstaka större bladyta komma inom kontakt tillsammans med vattnet (se heterofylli).
Andra modell vid egendomliga ark existerar dem insektätande växternas.
Anatomi: epidermis samt mesofyll
[redigera | redigera wikitext]
Bladet består från enstaka hudvävnad (epidermis) likt omger grundvävnaden - bladköttet (mesofyll) inom vilket nerverna finns inneslutna.
Hudvävnad
Hudvävnadens (epidermis) övning existerar för att skydda bladet mot till kraftfull vattenavdunstning.
Den består från en skikt celler, vars ytterväggar vanligen existerar starkt förtjockade samt försedda tillsammans kutikula. inom hudvävnaden finns klyvöppningar, dock vanligen inom vida större antal inom huden vid bladets undersida.
Grundvävnad
Grundvävnaden (mesofyll) existerar uppbyggd från tunnväggiga, klorofyllförande parenkymceller.
Man förmå vanligen urskilja numeriskt värde slags celler, dels långsträckta, cylindriska, vilket ligger närmast översidans hud samt står vinkelrätt mot denna, palissadvävnad (denna förmå existera enstaka mot flera cellskikt tjock); dels mer alternativt mindre rundade alternativt greniga celler närmast bladets undersida, svampparenkym.
Kloroplaster (klorofyllkorn) återfinns inom både typerna, dock maximalt inom palissadvävnaden, varför denna utgör den egentliga assimilationsvävnaden.
Mellan svampparenkymets celler finns stora luftrum, vilka står inom förbindelse tillsammans med den yttre luften genom klyvöppningarna. Ofta existerar luftrummen inom svampparenkymet omedelbart innanför enstaka klyvöppning betydligt större än inom övriga delar från detta samt bildar enstaka sålunda kallad andhåla. Svampparenkymet kallas även transpirations- alternativt andningsvävnad.
ark tillsammans svampparenkym innehåller alltså mindre klorofyll samt mer atmosfär samt blir därmed vanligen blekare nyanserade vid undersidan.
Nerver
Ledningsvävnaden utgörs vanligen från en kollateralt kärlknippe. Detta knippe besitter tillsammans veddelen uppåt då detta existerar enstaka direkt fortsättning från stammens kärlknippen, likt äger veddelen inåt.
Oftast åtföljs kärlknippena från ledgrupper från förtjockade celler, liksom bidrar mot nervernas fasthet.
Bladets uppbyggnad existerar ett utfall från dess funktion liksom en koldioxidassimilerande kroppsdel. Då fotosyntes kräver ljus, därför återfinns den vid kloroplaster rika palissadvävnaden vid ovansidan var den är kapabel motta störst mängd ljus.
dem fasta nerverna bidrar dessutom mot för att breda ut enstaka sålunda massiv assimilerande yta vilket möjligt. Luftens koldioxid tillförs palissaderna huvudsakligen underifrån genom undersidans klyvöppningar, likt på denna plats existerar mindre utsatta till alltför kraftfull avdunstning. Palissadcellen existerar även den maximalt lämpliga assimilationscellen, då ljuset förmå tränga fram mot kloroplasterna utan för att passera genom tvärväggar, likt skulle minska ljusstyrkan.
inom palissadcellerna bildas organisk substans, såsom genom svampparenkymet leds in inom nerverna samt på det sättet ut mot växtens olika delar.
Denna uppdelning från funktioner mellan bladets båda sidor kallas dorsiventralitet, dock detta existerar ej varenda växtdel liksom skiljer vid ovan- samt undersida vid detta sätt. Hos ett mängd växter, inom synnerhet sådana likt existerar utsatta till starkt ljus samt uttorkning, existerar bladen sålunda kallat isolaterala, detta önskar yttra för att över- samt undersidan existerar uppbyggd vid identisk sätt, både vad beträffar hudvävnaden samt grundvävnaden.
Detta innebär alltså för att palissadceller finns även vid bladets undersida.
En sektion växter, mot modell barrträd samt ranunkelväxter (Ranunculaceae), saknar egentliga palissader. Assimilationscellerna existerar på denna plats mer alternativt mindre isodiametriska, dock existerar genom veck vid väggen avdelade inom mindre kammare, liksom fanns på grund av sig motsvarar enstaka palissadcell.
Mesofyllcellerna inom bladkanten existerar oftast starkt förtjockade, på grund av för att hindra bladets sönderrivning.
Ljuset besitter en bestämmande påverkan vid assimilationsvävnadens utbildning; växtdel utsatta till starkt ljus (solblad) besitter en väl utvecklat palissadsystem, medan växtdel inom skugga äger svagt utbildade alternativt alls inga palissadceller.
Livscykel samt livslängd
[redigera | redigera wikitext]
I jämförelse tillsammans huvuddel samt rötter blir bladen inom allmänhet ej särskilt gamla. enstaka särdeles begränsad livstid äger blommornas växtdel, inom synnerhet kronbladen samt ståndarbladen. dock även dem växtdel, vilket når den högsta åldern, nämligen örtbladen, blir vanligen ej särdeles gamla.
Hos dem flesta växter, åtminstone inom dem kallare klimaten, dör samt faller örtbladen från identisk kalenderår likt dem bildats. inom land existerar detta mot modell endast en litet antal från växterna likt besitter fleråriga blad; mot modell barrträden. inom varmare klimat existerar antalet växter tillsammans fleråriga ark (så kallade städsegröna växter) många större.
Hos ett sektion från dessa kunna bladen bli ganska gamla; hos welwitschia (Welwitschia mirabilis) förmå hjärtbladen mot samt tillsammans med bli mer än kalenderår.
Säsongsmässig lövförlust
[redigera | redigera wikitext]
Löv inom tempererade, boreala samt säsongsmässiga torra zoner förmå existera säsongslövande (faller beneath den mörka säsongen).
Denna mekanism till för att fångstredskap löv kallas abskission. ifall enstaka planta ej får ljus gulnar den. beneath kalla samt ljussvaga höstar byter löven färg samt blir gula, ljusorange alternativt röda eftersom olika pigment (karotenoider samt xantofyller) framträder då trädet reagerar vid kylan samt minskat solljus genom för att begränsa klorofyllproduktionen.
Röda antocyaninpigment produceras inom bladet. i enlighet med ett lärande ifrån Umeå högskola ger den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser löven en viktigt skydd mot solens strålar, en slags solskyddsmedel till träd. då klorofyllet försvunnit ifrån bladen kunna trädet ett fåtal till många ljus. Den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser hindrar då ljuset.[3][4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Noter
[redigera | redigera wikitext]
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]
Den på denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån skandinavisk familjebok, ark, –